Tack
Och jag tycker verkligen att alla mina nära har varit så bra de bara har kunnat att vara när det gäller pappas bortgång. Detta handlar kanske inte så jättemycket om hur folk har varit mot mig, utan mer om hur jag kan känna trots att människor vill mig väl och gör alla rätt de bara kan. Det är en evig orättvisa och ilska jag kan känna inom mig varje dag och som jag måste kämpa med.
Ingen borde få gå igenom att mista sin förälder, sin make, sitt barn, sin pojkvän, sin vän eller vem som helst som är en väldigt nära person. Men tyvärr händer det dagligen :(
Ibland så behöver nära och kära inte säga speciellt mycket utan det handlar mest om att höra av sig, finnas där, fråga om man kan hjälpa till och så vidare. Och vad jag vet så har de som verkligen står mig nära gjort allt detta! <3
Vill bara tillägga att det är alltså inte är jag som har skrivit textstycket i föregående inlägg. Jag önskar att det vore jag, och det skulle lika gärna kunna vara jag. Men det var inte jag. Jag bara ändrade från barn till pappa. Så att det skulle passa bättre in på hur jag känner det.
Jag återkommer snart igen. För hur mörkt det än kan kännas runt mig ibland så fortsätter livet och ibland fortsätter livet med stora ljusglimtar.
Lite ord i natten
Men för nu var det bara detta jag ville dela med mig av..
Det är svårt att göra rätt
Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.......
Om du säger "Jag är ledsen för att din pappa dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt min pappa för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt......
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt.....
